Dagen hen ville styra språket

Jag brukar läsa kommentarsfälten till nyheterna lite då och då. Ofta är det bara folk som skriver av sig och nivån på kommentarerna kan tidvis vara rätt låg nivå. Men när det kommer till ledare och debattartiklar är det inte helt ovanligt att kommentatorerna har mer insiktsfulla tankar än artikelförfattaren.

I SvD 20 januari skriver tre författare under artikeln Det behövs ett nytt ord i svenska språket. Med bakgrund av en ny barnbok där orden han och hon inte används utan har ersatts med hen argumenterar de att det svenska språket behöver ett tredje, könsneutralt alternativ. En av författarna till debattartikeln är Karin Milles, docent i svenska vid Södertörns högskola.

Notera att de inte förepråkar att man ska ta bort orden han eller hon, bara att man ska ge ett tredje alternativ. De argaste kommentarerna har så klart helt missat det. Samtidigt förvånar det mig att en docent i språk missar tre, ack så viktiga, poänger.

  1. Det går inte bestämma över språk på ett teoretiskt plan. Även om språkvetare försöker få folk att använda vissa ord, för att de bättre passar in med avstavningar, nya ordbildningar och så vidare, är språket levande och bestäms av de som använder det.  Jag uppskattar när språkvetare informerar mig om bättre alternativ till ord och språkbruk, men till syvende och sist är det det språk som används som definierar språket vare sig jag tycker det är rätt eller ej. Det är en ofrånkomlig effekt av naturliga språk, det finns inget absolut rätt och fel, utan tiden avgör vad som är rätt (eller vad som inte blev rätt). Vill nu artikelförfattarna att ordet hen ska användas som ett könsneutralt alternativ till han eller hon, börja använda det! Och då menar jag inte i debattartiklar utan i vanligt språk.
  2. Språkbruk garanterar inte effekt på samhället. Det finns språk som har könsneutrala ord, men är samhällena som använder de orden avsevärt mer jämlika än Sverige? Såpass mycket mer att man kan härleda det till språket? Jag är ingen expert på främmande språk och utan lita till kommentarerna som säger att ungerskan, finskan och estniskan är tre sådana språk. I den lite drygt ett år gamla rapporten från FN är Sverige på en god tredjeplats efter Nederländerna och Danmark bland jämlika länder. Finland kommer på åttonde plats och Ungern respektive Estland på nummer 34 och 39. Sålunda verkar språk ha mindre betydelse än andra faktorer.
  3. Språkbrukare är praktiska. Om hen fyller ett praktiskt syfte (notera praktiskt inte politiskt/ideologiskt) kommer gemene man, kvinna eller person, börja använda det. Ibland är det säkert så att man inte vet könet på den man syftar till och då kan ett ord som hen vara praktiskt tillämpbart. Men när man vet könet, även om det egentligen är irrelevant för samtalet, är det sällan dåligt att vara mer specifik. Om jag säger ”Jag hade bara en kort fika med Anna, hon var sen till jobbet” så lägger jag ingen värdering i hennes kön när jag använder ordet ”hon”, jag bara låter bli att upprepa hennes namn. Självfallet skulle man kunna säga ”Jag hade bara en kort fika med Anna, hen var sen till jobbet” men det tillför inget praktiskt till min utsaga. Fikar jag med Anna och Börje, kan ett ”han” eller ”hon” berätta vem det var som var sen till jobbet. Återigen utan att lägga någon värdering vid kön, bara för att syfta till rätt person.

Nu finns det ståndpunkten att vi ska prata utan att nämna kön, för att kön ska vara en icke-fråga. Men det är inte vad artikelförfattarna förespråkar, de säger inte att vi ska sluta använda han eller hon, bara att vi ska använda hen. Däremot vill de att vi ska använd hen när det, som i mitt första exempel, inte spelar någon roll om det är en man eller kvinna även fast vi känner till könet. Då fyller det bara ett politiskt syfte, det fyller inget praktiskt syfte för språkbruket.

Dessutom skulle det betyda att man i samma text var tvungen att byta mellan han och hen respektive hon och hen för en och samma person, vilket kan ifrågasättas. Till exempel ”Jag hade bara en kort fika med Anna och Börje, hon var sen till jobbet. Efter det gick jag och Börje och tränade, hen ville köra ett distanspass. Anna slöt upp senare på kvällen när hen hade slutat.” Nu har jag använt ”hen” i de situationer där det klart framgick vem jag tränade med och vem som anslöt senare, men använde ”hon” när både Anna och Börje kunde vara föremål för syftning av ett ”hen”.

Jag är fullt för att det ska finnas ett tredje alternativ som kan användas när det är praktiskt tillämpbart och de andra alternativen fungerar mindre bra. Till exempel ”Jag kände hur någon okänd person gick bakom mig på skogsvägen. Jag blev lättad när hen vek av på  eljusspåret”, samtidigt är det lite krystat att då använd hen när vi lika väl skulle kunna säga ”Jag kände hur någon okänd person gick bakom mig på skogsvägen. Jag blev lättad när personen vek av på  eljusspåret”. Alltså har vi redan könsneutrala alternativ vi kan ta till i många fall.

Så för mig handlar hela debattinlägget om att göra en ideologisk ståndpunkt hur språk skall nyttjas, vilket inte fungerar. Alternativt är det ett billigt sätt att marknadsföra en barnbok genom att få gratis reklamplats i en av de största dagstidningarna. Det första håller jag inte med om, det andra är bara billigt.

Lämna en kommentar

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: