Är algoritmerna farliga?

I dagens Svenska Dagbladet skriver Tobias Brandel om hur algoritmer i allt större grad väljer vilken musik du ska lyssna på. Flera personer, företrädelsevis IT-människor, yttrar sig om riskerna och farorna med fenomenet.

Jag håller med om att det finns risker, men anser samtidigt att det är en ofrånkomligt utveckling, om vi ska vara realistiska, och frågan är snarare att medvetliggöra riskerna.

Kevin Slavin, IT-entrepenör, bekriver ett scenario där vi får en monokultur, något som Thore Husfeldt vid Lunds universitet beskriver som att algoritmerna bara ger oss ”godis” och inte bred kvalitativ kultur. Min motfråga till detta är hur det skiljer sig från det klassiska utbudet där ett fåtal stora förlag har haft i det närmaste total kontroll på marknaden och små artister har haft det svårt att slå sig fram? Idag, precis som då, fanns det särskilda scener där man kunde ta del av oberoende, mindre artister. Skillnaden är bara en, internet.

När jag växte upp fick vi kabel-TV precis innan lanseringen av europeiska MTV. Jag minns hur jag som storögd tonåring förundrades över all den musik jag hade fick tillgång till att bara slå på teven. Från att inte ha lyssnat särskilt mycket på musik, spelades det i bakgrunden under hela min skoltid. Så fort jag kom hem slog jag på kanalen. Men sakta hände något, det stora utbudet snävades sakta till och jag märkte att jag hörde samma låtar om och om igen.

Samma fenomen uppdagades flera år senare när jag bytte ut min gamla väckarklocka mot en klockradio och ställde in den radiokanal min dåvarande flickvän föredrog. Efter några veckor reflekterade jag över att det bara var en handfull låtar som spelades på morgonen. Hade jag radion på i en timme hörde jag vissa dagar samma låt två, tre gånger. Och över veckan ändrades spellistan högst marginellt om någonsin.

Är vi oroliga för monokultur, kanske vi i första hand ska titta på de gamla distributionskanalerna. För där ser jag ett betydligt snävare utbud än det som de nya musiktjänsterna på Internet erbjuder.

Internet har krympt informationsavstånden. Idag kan vi få information om händelser som för mindre än två decennier sedan skulle gått oss helt förbi. Men det ökade utbudet har en stor nackdel, ett fenomen som brukar benämnas the tyranny of choice. När vi får tillgång till så enormt mycket måste vi börja välja, sovra och filtrera. Många av oss är inte villiga att göra det hela tiden, tvärt om, de flesta av oss vill inte alls göra det hela tiden. Kanske på ett visst område där vi har lite extra stort intresse går det bra. Men i varje aspekt av vår vardag? Nej, då är vi oftast glada att någon har gjort denna filtrering åt oss så vi kan bry oss om det som vi verkligen vill bry oss om.

Thore Husfeldt tycker också att grundläggande programmering bör vara lika självklart i skolan som att lära sig skriva. Detta är visserligen en annan diskussion än monokulturen, men eftersom den tas upp i samma debattartikel vill jag beröra ämnet. Jag håller inte med honom även om jag önskar att vi kunde göra så och tycker själva grundidén är underbar. Men efter att ha programmerat halva mitt liv och undervisat i grundläggande datalogi samt programmering  och har interagerat med människor utanför IT-sfären inser jag att inte alla nödvändigtvis kan ta till sig de idéerna på ett bra och enkelt sätt.

Metakunskap i ämnet, det vill säga att på ett översiktligt plan lära sig om hur datorer och programmering fungerar, tycker jag borde vara allmänbildning i ett modernt samhälle, men att kunna programmera? Hur många vet hur förbränningsmotorn i en bil fungerar eller hur en elgenerator är konstruerad? Är det relevant för att kunna köra en bil eller koppla in en sladd i elurtaget därhemma? Missförstå mig inte, jag anser att alla KAN lära sig programmera, men hur lång tid behöver man för att nå en nivå där det är meningsfullt? Att ha lektioner i något där man inte uppnår en nivå som är praktiskt meningsfull är att slösa värdefull skoltid. Många människor är inte beredda att lära sig ett artificiellt språk, de har svårt nog att lära sig ett andra eller tredje naturligt språk. En kunskap som skulle, i mitt tycke, vara betydligt mer värdefull och krympa avstånden i världen ytterligare.

Man ska skilja på kunskap om  hur man gör något och kunskap om hur man gör något. Thomas Thwaites gjorde ett intressant experiment där han bestämde sig för att bygga en brödrost helt själv. Utan att köpa någon kompontent, utan göra allt från början. Matt Ridleys TED-föreläsning ”When ideas have sex” berör samma ämne, hur mänskligheten gör framsteg genom att specialisera sig och hur olika specialiteter korsbefruktar varandra. Ingen kan klara sig själv och göra allt själv. Vi behöver varandra. Hans förslag är ingen lösning på problemet.

Men åter till ämnet om algoritmer som styr våra val. Tänk på att algoritmerna är skapade av människor och inte mer felfria än den människa som skapade dem. Vi kan visserligen skapa algoritmer som lär sig, men inte mer än inom den sfär som programmeraren tänkte på när han eller hon skapade algoritmen. Dessutom kräver algoritmen korrekt indata. Många är dåliga på att strukturera sitt data så att algoritmer kan behandla det korrekt. Hur många har en adressbok i telefonen som är korrekt ur den datamodell som telefontillverkaren avser? Det vill säga, du har skrivit in fullt namn, har märkt upp om ett telefon är ett hemnummer, mobilnummer eller arbetsnummer, och så vidare. Gör man inte en sådan struktur av datat finns det en risk att algoritmen inte riktigt kan göra det jobb den är tänkt att göra. Det finns de som säger att en bra algoritm kan göra bra saker även om datat är dåligt strukturerat, men det är inte en universell sanning. Det kommer alltid finnas fall där algoritmen inte kan göra lika bra som om den hade bra indata.

Detta är begränsningar och däri ligger riskerna. Men vet vi om det och att vi bara kan få rekommendationer som ligger inom ett begränsat område behöver det inte vara ett problem. Har jag en fest och bara vill att musiken ska rulla kan jag be datorn spela en partyblandning som passar för tillfället. Om någon går fram och hoppar över en låt eller önskar ytterligare en kan datorn anpassa den fortsatta spellistan efter dessa önskemål och vi frigör oss lite från tvånget att välja hela tiden. Genom att bara göra några aktiva val får vi något som vi tycker passar hyffsat bra, i alla fall tillräckligt bra för stunden.

Men hur ska vi då upptäcka nya saker? Där ligger ansvaret fortfarande på oss individer. Om vi är trygghetsknarkare som inte är mottagliga för nya influenser spelar det ingen roll hur stort utbud vi har tillgång till. Hur gjorde man förr i tiden? Fick en mixtejp av kompisen eller en rekommendation av en bekant. Detta går direkt att översätta till dagens medier. Istället för mixtejper har vi spellistor på Spotify och Youtube, sociala medier som Facebook, Twitter och bloggar ger oss rekommendationer från folk vi känner, eller vänner till vänner.

Och själv då? Jag upptäckte häromdagen ett album av en ny artist efter att ha hört en av hennes sånger som ljudspår till en reklamfilm. Reklamfilmen nämndes i ett helt annat sammanhang på en bloggsajt. En artist som bokstavligt talat är från andra sidan jorden och som jag aldrig skulle ha upptäckt på gammelmedias tid via de stora skivbolagen.

Tyvärr hänger inte världen med. Trots att jag var beredd att vara ”modern” och köpa hennes album digitalt så lever vi fortfarande kvar i en värld där jag inte får köpa något från dem för jag tillhör fel marknad. Men detta är ett annat problem och tillfälle för en annan diskussion. Just nu väntar jag bara på att paketet från den där skivbutiken på Nya Zealand ska landa hemma hos mig.

Lämna en kommentar

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: