Månadsarkiv: januari 2012

Dagen hen ville styra språket

Jag brukar läsa kommentarsfälten till nyheterna lite då och då. Ofta är det bara folk som skriver av sig och nivån på kommentarerna kan tidvis vara rätt låg nivå. Men när det kommer till ledare och debattartiklar är det inte helt ovanligt att kommentatorerna har mer insiktsfulla tankar än artikelförfattaren.

I SvD 20 januari skriver tre författare under artikeln Det behövs ett nytt ord i svenska språket. Med bakgrund av en ny barnbok där orden han och hon inte används utan har ersatts med hen argumenterar de att det svenska språket behöver ett tredje, könsneutralt alternativ. En av författarna till debattartikeln är Karin Milles, docent i svenska vid Södertörns högskola.

Notera att de inte förepråkar att man ska ta bort orden han eller hon, bara att man ska ge ett tredje alternativ. De argaste kommentarerna har så klart helt missat det. Samtidigt förvånar det mig att en docent i språk missar tre, ack så viktiga, poänger.

  1. Det går inte bestämma över språk på ett teoretiskt plan. Även om språkvetare försöker få folk att använda vissa ord, för att de bättre passar in med avstavningar, nya ordbildningar och så vidare, är språket levande och bestäms av de som använder det.  Jag uppskattar när språkvetare informerar mig om bättre alternativ till ord och språkbruk, men till syvende och sist är det det språk som används som definierar språket vare sig jag tycker det är rätt eller ej. Det är en ofrånkomlig effekt av naturliga språk, det finns inget absolut rätt och fel, utan tiden avgör vad som är rätt (eller vad som inte blev rätt). Vill nu artikelförfattarna att ordet hen ska användas som ett könsneutralt alternativ till han eller hon, börja använda det! Och då menar jag inte i debattartiklar utan i vanligt språk.
  2. Språkbruk garanterar inte effekt på samhället. Det finns språk som har könsneutrala ord, men är samhällena som använder de orden avsevärt mer jämlika än Sverige? Såpass mycket mer att man kan härleda det till språket? Jag är ingen expert på främmande språk och utan lita till kommentarerna som säger att ungerskan, finskan och estniskan är tre sådana språk. I den lite drygt ett år gamla rapporten från FN är Sverige på en god tredjeplats efter Nederländerna och Danmark bland jämlika länder. Finland kommer på åttonde plats och Ungern respektive Estland på nummer 34 och 39. Sålunda verkar språk ha mindre betydelse än andra faktorer.
  3. Språkbrukare är praktiska. Om hen fyller ett praktiskt syfte (notera praktiskt inte politiskt/ideologiskt) kommer gemene man, kvinna eller person, börja använda det. Ibland är det säkert så att man inte vet könet på den man syftar till och då kan ett ord som hen vara praktiskt tillämpbart. Men när man vet könet, även om det egentligen är irrelevant för samtalet, är det sällan dåligt att vara mer specifik. Om jag säger ”Jag hade bara en kort fika med Anna, hon var sen till jobbet” så lägger jag ingen värdering i hennes kön när jag använder ordet ”hon”, jag bara låter bli att upprepa hennes namn. Självfallet skulle man kunna säga ”Jag hade bara en kort fika med Anna, hen var sen till jobbet” men det tillför inget praktiskt till min utsaga. Fikar jag med Anna och Börje, kan ett ”han” eller ”hon” berätta vem det var som var sen till jobbet. Återigen utan att lägga någon värdering vid kön, bara för att syfta till rätt person.

Nu finns det ståndpunkten att vi ska prata utan att nämna kön, för att kön ska vara en icke-fråga. Men det är inte vad artikelförfattarna förespråkar, de säger inte att vi ska sluta använda han eller hon, bara att vi ska använda hen. Däremot vill de att vi ska använd hen när det, som i mitt första exempel, inte spelar någon roll om det är en man eller kvinna även fast vi känner till könet. Då fyller det bara ett politiskt syfte, det fyller inget praktiskt syfte för språkbruket.

Dessutom skulle det betyda att man i samma text var tvungen att byta mellan han och hen respektive hon och hen för en och samma person, vilket kan ifrågasättas. Till exempel ”Jag hade bara en kort fika med Anna och Börje, hon var sen till jobbet. Efter det gick jag och Börje och tränade, hen ville köra ett distanspass. Anna slöt upp senare på kvällen när hen hade slutat.” Nu har jag använt ”hen” i de situationer där det klart framgick vem jag tränade med och vem som anslöt senare, men använde ”hon” när både Anna och Börje kunde vara föremål för syftning av ett ”hen”.

Jag är fullt för att det ska finnas ett tredje alternativ som kan användas när det är praktiskt tillämpbart och de andra alternativen fungerar mindre bra. Till exempel ”Jag kände hur någon okänd person gick bakom mig på skogsvägen. Jag blev lättad när hen vek av på  eljusspåret”, samtidigt är det lite krystat att då använd hen när vi lika väl skulle kunna säga ”Jag kände hur någon okänd person gick bakom mig på skogsvägen. Jag blev lättad när personen vek av på  eljusspåret”. Alltså har vi redan könsneutrala alternativ vi kan ta till i många fall.

Så för mig handlar hela debattinlägget om att göra en ideologisk ståndpunkt hur språk skall nyttjas, vilket inte fungerar. Alternativt är det ett billigt sätt att marknadsföra en barnbok genom att få gratis reklamplats i en av de största dagstidningarna. Det första håller jag inte med om, det andra är bara billigt.

Är algoritmerna farliga?

I dagens Svenska Dagbladet skriver Tobias Brandel om hur algoritmer i allt större grad väljer vilken musik du ska lyssna på. Flera personer, företrädelsevis IT-människor, yttrar sig om riskerna och farorna med fenomenet.

Jag håller med om att det finns risker, men anser samtidigt att det är en ofrånkomligt utveckling, om vi ska vara realistiska, och frågan är snarare att medvetliggöra riskerna.

Kevin Slavin, IT-entrepenör, bekriver ett scenario där vi får en monokultur, något som Thore Husfeldt vid Lunds universitet beskriver som att algoritmerna bara ger oss ”godis” och inte bred kvalitativ kultur. Min motfråga till detta är hur det skiljer sig från det klassiska utbudet där ett fåtal stora förlag har haft i det närmaste total kontroll på marknaden och små artister har haft det svårt att slå sig fram? Idag, precis som då, fanns det särskilda scener där man kunde ta del av oberoende, mindre artister. Skillnaden är bara en, internet.

När jag växte upp fick vi kabel-TV precis innan lanseringen av europeiska MTV. Jag minns hur jag som storögd tonåring förundrades över all den musik jag hade fick tillgång till att bara slå på teven. Från att inte ha lyssnat särskilt mycket på musik, spelades det i bakgrunden under hela min skoltid. Så fort jag kom hem slog jag på kanalen. Men sakta hände något, det stora utbudet snävades sakta till och jag märkte att jag hörde samma låtar om och om igen.

Samma fenomen uppdagades flera år senare när jag bytte ut min gamla väckarklocka mot en klockradio och ställde in den radiokanal min dåvarande flickvän föredrog. Efter några veckor reflekterade jag över att det bara var en handfull låtar som spelades på morgonen. Hade jag radion på i en timme hörde jag vissa dagar samma låt två, tre gånger. Och över veckan ändrades spellistan högst marginellt om någonsin.

Är vi oroliga för monokultur, kanske vi i första hand ska titta på de gamla distributionskanalerna. För där ser jag ett betydligt snävare utbud än det som de nya musiktjänsterna på Internet erbjuder.

Internet har krympt informationsavstånden. Idag kan vi få information om händelser som för mindre än två decennier sedan skulle gått oss helt förbi. Men det ökade utbudet har en stor nackdel, ett fenomen som brukar benämnas the tyranny of choice. När vi får tillgång till så enormt mycket måste vi börja välja, sovra och filtrera. Många av oss är inte villiga att göra det hela tiden, tvärt om, de flesta av oss vill inte alls göra det hela tiden. Kanske på ett visst område där vi har lite extra stort intresse går det bra. Men i varje aspekt av vår vardag? Nej, då är vi oftast glada att någon har gjort denna filtrering åt oss så vi kan bry oss om det som vi verkligen vill bry oss om.

Thore Husfeldt tycker också att grundläggande programmering bör vara lika självklart i skolan som att lära sig skriva. Detta är visserligen en annan diskussion än monokulturen, men eftersom den tas upp i samma debattartikel vill jag beröra ämnet. Jag håller inte med honom även om jag önskar att vi kunde göra så och tycker själva grundidén är underbar. Men efter att ha programmerat halva mitt liv och undervisat i grundläggande datalogi samt programmering  och har interagerat med människor utanför IT-sfären inser jag att inte alla nödvändigtvis kan ta till sig de idéerna på ett bra och enkelt sätt.

Metakunskap i ämnet, det vill säga att på ett översiktligt plan lära sig om hur datorer och programmering fungerar, tycker jag borde vara allmänbildning i ett modernt samhälle, men att kunna programmera? Hur många vet hur förbränningsmotorn i en bil fungerar eller hur en elgenerator är konstruerad? Är det relevant för att kunna köra en bil eller koppla in en sladd i elurtaget därhemma? Missförstå mig inte, jag anser att alla KAN lära sig programmera, men hur lång tid behöver man för att nå en nivå där det är meningsfullt? Att ha lektioner i något där man inte uppnår en nivå som är praktiskt meningsfull är att slösa värdefull skoltid. Många människor är inte beredda att lära sig ett artificiellt språk, de har svårt nog att lära sig ett andra eller tredje naturligt språk. En kunskap som skulle, i mitt tycke, vara betydligt mer värdefull och krympa avstånden i världen ytterligare.

Man ska skilja på kunskap om  hur man gör något och kunskap om hur man gör något. Thomas Thwaites gjorde ett intressant experiment där han bestämde sig för att bygga en brödrost helt själv. Utan att köpa någon kompontent, utan göra allt från början. Matt Ridleys TED-föreläsning ”When ideas have sex” berör samma ämne, hur mänskligheten gör framsteg genom att specialisera sig och hur olika specialiteter korsbefruktar varandra. Ingen kan klara sig själv och göra allt själv. Vi behöver varandra. Hans förslag är ingen lösning på problemet.

Men åter till ämnet om algoritmer som styr våra val. Tänk på att algoritmerna är skapade av människor och inte mer felfria än den människa som skapade dem. Vi kan visserligen skapa algoritmer som lär sig, men inte mer än inom den sfär som programmeraren tänkte på när han eller hon skapade algoritmen. Dessutom kräver algoritmen korrekt indata. Många är dåliga på att strukturera sitt data så att algoritmer kan behandla det korrekt. Hur många har en adressbok i telefonen som är korrekt ur den datamodell som telefontillverkaren avser? Det vill säga, du har skrivit in fullt namn, har märkt upp om ett telefon är ett hemnummer, mobilnummer eller arbetsnummer, och så vidare. Gör man inte en sådan struktur av datat finns det en risk att algoritmen inte riktigt kan göra det jobb den är tänkt att göra. Det finns de som säger att en bra algoritm kan göra bra saker även om datat är dåligt strukturerat, men det är inte en universell sanning. Det kommer alltid finnas fall där algoritmen inte kan göra lika bra som om den hade bra indata.

Detta är begränsningar och däri ligger riskerna. Men vet vi om det och att vi bara kan få rekommendationer som ligger inom ett begränsat område behöver det inte vara ett problem. Har jag en fest och bara vill att musiken ska rulla kan jag be datorn spela en partyblandning som passar för tillfället. Om någon går fram och hoppar över en låt eller önskar ytterligare en kan datorn anpassa den fortsatta spellistan efter dessa önskemål och vi frigör oss lite från tvånget att välja hela tiden. Genom att bara göra några aktiva val får vi något som vi tycker passar hyffsat bra, i alla fall tillräckligt bra för stunden.

Men hur ska vi då upptäcka nya saker? Där ligger ansvaret fortfarande på oss individer. Om vi är trygghetsknarkare som inte är mottagliga för nya influenser spelar det ingen roll hur stort utbud vi har tillgång till. Hur gjorde man förr i tiden? Fick en mixtejp av kompisen eller en rekommendation av en bekant. Detta går direkt att översätta till dagens medier. Istället för mixtejper har vi spellistor på Spotify och Youtube, sociala medier som Facebook, Twitter och bloggar ger oss rekommendationer från folk vi känner, eller vänner till vänner.

Och själv då? Jag upptäckte häromdagen ett album av en ny artist efter att ha hört en av hennes sånger som ljudspår till en reklamfilm. Reklamfilmen nämndes i ett helt annat sammanhang på en bloggsajt. En artist som bokstavligt talat är från andra sidan jorden och som jag aldrig skulle ha upptäckt på gammelmedias tid via de stora skivbolagen.

Tyvärr hänger inte världen med. Trots att jag var beredd att vara ”modern” och köpa hennes album digitalt så lever vi fortfarande kvar i en värld där jag inte får köpa något från dem för jag tillhör fel marknad. Men detta är ett annat problem och tillfälle för en annan diskussion. Just nu väntar jag bara på att paketet från den där skivbutiken på Nya Zealand ska landa hemma hos mig.

Allting har en början

Tanken att blogga var inte ny för mig, men jag undrade alltid om jag hade något värt att säga. I alla fall något som någon annan skulle vara intresserad av. Jag hade gjort ett försök för länge sedan, innan WordPress och liknande programvaror gjorde bloggandet tillgängligt för alla. En av mina förebilder var Philip Greenspuns Travels with Samantha. Det här var på tiden då man antingen skrev sig ett eget CMS, som Phil gjorde, eller handkodade allt själv.

Föga förvånande blev det inte så mycket av det försöket, även om det flera år senare blev två korta resebloggar, mest för att meddela nära och kära var jag och mitt resesällskap befann oss.

Men för lite drygt ett år sedan bekantade jag mig med TED och de utmärkta föreläsningar de har. Varje dag under sommarhalvåret promenerade jag minst två timmar till och från arbetet eller bara promenerade rätt och slätt. Och jag lyssnade på föreläsningar inom de mest varierande områden. En dag lyssnade jag på några föreläsningar som ganska exakt handlade om just sådana saker som en kollega till mig arbetade med. När jag tipsade henne visade det sig att fler var intresserade av ämnet. Och nu hade jag ett nytt problem, hur skulle jag hålla koll på vilka föreläsningar jag tyckte var lite extra intressanta.

Då föddes tanken att tweeta om dem. Sakta utökades tweeten att handla om mer än bara TED och då kom uppstod ibland en önskan att kunna uttrycka sig på korrekt språk men med lite mer än 140 tecken. Nu, ett bra tag senare, tar jag det där steget som jag aldrig tog då. För några år sedan kunde man fortfarande kommentera på de flesta nyhetssajter, men näthat och skräpinlägg har gjort att fler och fler stänger ner sina kommentarsfunktioner. Vissa hävdar att det är censur och hinder mot yttrandefriheten, vilket så klart är nonsens. Yttrandefrihet har vi, det är bara inte någon annans skyldighet att se till att du får utöva den och tillhandahålla medlen. Det får man fixa själv, till exempel genom att starta en egen blogg.

Än så länge har jag inte bestämt om jag ska tillåta publicering av kommentarer på min blogg, det kräver ett aktivt engagemang för att det ska bli bra och jag är inte säker på om jag ens kommer ha tid att skriva egna inlägg. Båda dessa saker får tiden utvisa.

Självklart är jag glad om jag får synpunkter och kommentarer, det är nog alla som skriver, så hör gärna av dig. Vi tycker alla olika och det är inte fel, tvärtom. Och bara för att vi tycker olika betyder inte det att någon av oss tycker fel. Det enda vi med säkerhet kan säga är att vi tycker olika, resten får vi se. Dessutom anser jag att alla, inte bara har rätten att tycka vad de vill, utan också att de också har rätten att ändra sin uppfattning om vad de tycker. Hur ska vi göra det om vi inte kan få influeras och inspireras av andra?

Eller som Groucho Marx så elegant uttryckte det: ”These are my principles. And if you don’t like them, I have others.”