Tankens vandringar, medvetna val och hur (o)lika vi är

Till alla TL;DR: det här är en historia om något som egentligen är något annat. Om du inte har tid eller möjlighet att läsa historien ut kan du sluta nu.

Det är fascinerande hur tankar kan gå ibland. Det som började med ett litet blogginlägg som låg och skavde bland tankarna slutade sig vara något helt annat. Där jag trodde att det handlade om att jag bara inte höll med blogginlägget helt och hållet fanns någon helt annan fundering i grunden. Mitt inlägg handlar mer om processen att ta in, börja analysera och komma fram till något än kanske själva ursprungfrågan. Jag började först skriva en kommentar till det blogginlägget men slog ganska snabbt i taket för de 500 tecken som tilläts i kommentarsfältet. I mitt försök att koka ned mina tankar till 500 tecken insåg jag att det låg något annat till grund för mitt försök till svar. I det här fallet var teckengränsen något positivt, för den fick mig att fundera en extra gång.

Nu tillhör saken att jag vet att jag är den typ person som bäst får grubbla på saker och analysera dem i lugn och ro. Jag beundrar de som kan se saker med total klarhet från första stund och uttrycka det koncist, det är en förmåga. Samtidigt försöker jag se saker ur mer än ett perspektiv vilket gärna behöver tid. Jag tror inte att saker alltid är svart-vita eller att mitt synsätt är det rätta. Tvärtom finns det en stor palett med nyanser av färger runtomkring. Även om vi försöker förenkla vår tillvaro genom att ta bort alla färger i en diskussion och få färre dimensioner i en debatt, hamnar vi i en gråskala. Att försöka reducera den till svart och vitt ger i mitt tycke inte alltid ett önskvärt resultat. Vi riskerar att missa saker. Så jag tycker också att vi ska ge saker tid, om möjligt, till fundering.

Allt började med ett blogginlägg. Petra Månström driver bloggen MaratonbloggenSvenska Dagbladet. Trots att jag inte kan påstå att jag är nämnvärt intresserad av jogging är jag en regelbunden läsare. Ofta hittar jag intressanta och tänkvärda inlägg där, samt inblickar i en värld jag inte är delaktig i.

Men jag blev först lite besviken på onsdagens blogginlägg. Texten kändes lite väl vinklad och det kändes som att Petra var ute efter något men lyckades inte slå spiken på huvudet. Istället tyckte jag inlägget fick en känsla av oförrätt över sig, något som genererade ett stort gensvar i kommentarsfältet. Hon skrev om bilder på tränande män och kvinnor:

Ganska snabbt kan man konstatera att det finns en tydlig skillnad i attityd och stil mellan kvinnliga och manliga ”löparmodeller”.

Till denna text fanns två bilder, en på underkroppen av en kvinna, enbart i hotpants och benvärmare eller någon form av stödstrumpa över foten som springer i vattenbrynet. Den andra bilden på en man ifört långarmat och som ser väldigt fokuserad ut. Så långt stämmer text och bild överens.

Att det finns bilder som den på kvinnan ovan förnekar nog ingen. Det jag tror många, inklusive undertecknad initialt, reagerade på var att det framställdes som att det vore normen bland bilder i bildbanker.

Männen är målinriktade, fokuserade och har ofta bra löpteknik. Kvinnorna då? Tja, förutom en och annan kvinnlig elitlöpare med klanderfri stil hittar jag mest lite flamsiga bilder med tjejer i sport-bh och hotpants, som snarare poserar än utövar sin idrott. Och så här är det inte bara i en bildbank utan i flera. Ja, i stort sett alla jag har tittat i.

Några kommentarer visade på sökningar i bildbankerna, till exempel Colourbox som bilderna i blogginlägget kom från och Shutterstock, en av de större bildbyråerna på nätet. Jag tog mig även friheten att även söka i Corbis som är en av världens största bildbyråer. Varje sökning är på ”jogger man” respektive ”jogger woman”.

Byt gärna ut ”jogger” mot ”jogging” för att få andra, men liknande, bilder. Nu har jag inte tittat igenom alla bilder. Titta själv på de första sidorna med bilder för att få ett hum om hur fördelningen mellan olika typer av bilder är.

Petra har helt rätt i en sak, man behöver inte gå långt ner i sökningen för att hitta bilder hon pekar på. Att det mest är ”flamsiga bilder på tjejer i sport-bh och hotpants, som snarare poserar än utövar sin idrott” håller jag inte med om. Att de finns där – ja, att de är i majoritet – nej.

Att börja bena ut det

Men bortse från formuleringen om ”mest” bilder. Se bortanför det. Jag kan förstå att det finns de, inte minst kvinnor, som reagerar på att dessa bilder finns och används och undrar då hur skulle motsvarande bild för en man se ut?

Hur skulle en flamsig bild på män klädda i tajts/små short, snarare poserande än att utöva sin idrott se ut? Jag vet ärligt talat inte, kanske för att jag har sett så få sådana.

Varför ser vi så få, om några, av dessa bilder på män när vi pratar träning? Varför finns det betydligt fler av denna typ av bilder på just kvinnor? Jag tror det finns ett enkelt svar som börjar skrapa på ytan. Jag gör inte anspråk på att detta skulle vara hela sanningen.

Att bilder som dessa över huvud taget finns är för att det finns en marknad för dem.

Dessa bilder säljer uppenbarligen, annars skulle ingen ta dem. Det är inte bara för att det är många manliga fotografer, manliga bildbyråredaktörer, manliga redaktionschefer, manliga journalister, osv i hela kedjan från fotograferingstillfälle till publikation. Även slutkonsumenterna efterfrågar denna typ av bilder. Skulle de sluta göra det skulle kedjan falla sönder och sluta leverera dem. Vi kan argumentera att om kedjan bara tillhandahöll en form av bilder skulle slutkonsumenterna svälja dem, i sin rena okunskap. Men vi vet redan att så inte är fallet, det finns flera typer av bilder och alla typer av bilder används i media, i varierande utsträckning.

Jag försökte hitta en bild på en ”låtsasjoggande” man. Under min sökning på Shutterstock hittade jag denna bild på en man i åtsittande tajts och med bar överkropp högt upp i sökningen. Även den andas mer målinriktning än ”låtsasjogg” trots övriga attribut. Efter en kort stunds letande insåg jag att det var svårare att hitta denna typ av bilder på män än på kvinnor. Så ja, det finns uppenbarligen en viss skillnad i den totala återgivningen av män och kvinnor i bildmedia, dvs fördelningen mellan ”låtsasträningsbilder” och ”hårda träningsbilder” för män respektive kvinnor. Frågan är varför? Vem efterfrågar denna skillnad?

Vi kan diskutera hur stor fördelningen bland bilderna på kvinnor och det var nog där flera av de mer sansade kritikerna till blogginlägget landade, kring ordet ”mest”, men för mig är det inte så intressant egentligen. För mig är det mer intressant att fördelningen skiljer mellan könen och varför.

Min gissning är att det inte främst är till träningsmedia riktade till män som använder bilder på ”låtsastränande” kvinnor utan till tidningar som vänder sig till kvinnor. Och då inte i första hand rena träningstidningar, utan snarare livsstilsmagasin som vill visa på sköna sätt att träna på. Tidningar som rider på att vi har en ökande trend med träning och medvetenhet om god hälsa, men där läsaren inte nödvändigtvis är en som tränar särskilt aktivt. Kanske rent av läsare som ser träning som något onödigt ont och jobbigt. Då skulle denna typ av bilder passa in i sammanhanget. Någon får gärna rätta mig om jag har fel, jag är ingen storläsare av vare sig löpartidningar eller livstilsmagasin riktade till kvinnor. I sådant fall drivs efterfrågan delvis av läsarna av dessa tidningar.

Missförstå mig nu inte. Jag försöker inte få det här till någon form av ”kvinnor – skyll er själva”, för det tycker jag verkligen inte. Jag försöker bara förstå varför det är skillnader mellan bildbankerna på mansbilder och kvinnobilder och om det behöver vara det. Ingen kan förneka att vi har media som uttalat riktar sig till det ena eller det andra könet. Dessa media har väldigt olika bildspråk, även där råder ingen tvekan. Att marknadskrafterna till stor del gör det vi konsumenter efterfrågar är inte heller särskilt stor tvekan kring, men frågan är varför vi efterfrågar det?

Pudelns kärna

Det är nu vi kommer till det två kärnor jag egentligen cirklade runt utan att förstå det själv till en början. Våra medvetna val och hur (o)lika vi egentligen är.

De som förespråkar en ren marknadsekonomi säger ofta att ”marknaden har alltid rätt”. Samtidigt styrs vi som människor och konsumenter av mönster som präntats in i oss under lång tid. Så hur rätt är det då egentligen? Hur mycket styr dessa mönster oss, och är dessa mönster verkligen rätt? Vissa mönster följer vi utan att reflektera över dem. Ibland kanske vi borde reflektera mer och göra medvetna val. Det är så lätt att göra ett slentrianmässigt val och göra som vi alltid brukar. Ingen är perfekt och vi alla gör det, ofta av bekvämlighet. Om vi kan stanna upp lite då och då och fråga oss varför vi gör på ett visst sätt tror jag vi alla blir vinnare i långa loppet. Vi kanske gör precis samma val som vi hade gjort ändå, men nu vet vi förhoppningsvis lite mer om varför. Varför valde jag som fotograf att ta just en här bilden? Varför valde jag som bildredaktör/journalist just den här bilden för att illustrera en artikel? Varför tilltalas jag som läsare av just den här bilden?

Tyvärr är det ju så att vi tenderar att dras till saker som vi är bekväma med. Vi vill ha medhåll och bekräftelse i vår tro. Att utmana sig är jobbigt och besvärligt, vi måste kanske till och med måste försvara våra val inför andra.

Mitt försök att skriva om det här är mitt sätt att reflektera över mina egna omedvetna val och försöka medvetliggöra dem. Jag tror att det kan få mig att utvecklas som person.

Sen får vi inte glömma bort en sak, den individuella variationen. Vi kan inte säga att alla kvinnor är eller vill ha det på ett visst sätt, lika lite som vi kan uttala oss tvärsäkert om alla män. Att generalisera och kategoriera är nödvändiga verktyg för att kunna hålla resonemang på en lämplig nivå. Vi kan inte hantera alla individer i en grupp effektivt, på något sätt måste vi behandla grupper som helheter, på gott och ont. Men det finns en stor fara i att se gruppen som en homogen helhet och bortse från spridningen inom gruppen. Individerna tenderar att variera, ibland kraftigt, inom en grupp.

Det blir därför lätt att gå i fallgropar när man diskuterar om skillnader mellan grupper. Fokuserar vi bara på bilder män och kvinnor mellan, eller vad olika konsumentgrupper föredrar kan vi lätt missa att grupperna inte är homogena.

Jag vågar satsa pengar på att variationen inom gruppen kvinnor respektive män är större än skillnaden mellan genomsnitten på dessa två grupper var för sig.

Med andra ord, egentligen är vi mer lika de andra än oss själva.

Just staying ”it isn’t” doesn’t help

Yesterday we had one director of a major game company make inflammatory replies to peoples concerns, mocking them. Today it seems that an executive of another major game company wants steal the limelight from them on the stage of questionable online behaviour.

If you are into gaming there should be no news to you that Electronic Arts latest version of SimCity didn’t get the warm welcome most would expect from such an old and loved franchise. Again it was the ”always on” part that riled users. If you had no interest in playing online, why the need to have your computer online to be able to even play? Later on the always-on requirement was shown to be not entirely true.

Most people consider this to be some kind of DRM since it forces you to authenticate against official servers to be able to play. Now Peter Moore, EA’s chief operating officer, speaks up and writes:

Many continue to claim the Always-On function in SimCity is a DRM scheme. It’s not. People still want to argue about it. We can’t be any clearer—it’s not. Period.

Then tell us Mr Moore, what is it? We don’t want to know what it isn’t. I can tell you infinitely many things it isn’t. It isn’t a chicken sandwitch. It isn’t a stroll on a sunny beach. It isn’t helping legitimate users having unreliable internet connections. So what is it?

Just saying, ”it isn’t” doesn’t help. If you want to gain sympathy and recover lost fans, make sure your products and services are ideally better for those that pay for them than those that pirate them, but at least not worse! Otherwise you just stiff paying customers, that is not the way to maintain a faithful customer base.

If you have a part of the game that requires absolutely no interaction from another part, why should there be a requirement for internet connectivity? Tell us what the always-on function adds to the gaming experience. Then back your words with action. Show us that we want to be online, that this extra gaming experience is worth more than the offline experience. I assure you that gamers will then not mind the always-on requirement. I have played more than one game where online experience is much more fun than the same game with local bots. I don’t play these games in single player mode any more.

If it is a dedicated online game (MMO, a shooter like MAG, etc) we expect the online component and we buy the game for it. If SimCity had been marketed as SimCity Online – the new MMO version of the old franchise, we probably wouldn’t have seen half the uproar EA faces now. Perhaps people would even loved it and started praising it for using online to boost a already good experience. Who knows?

But coming out afterwards and lashing out at a internet poll this way? A great way to alienate your customers.

If you treat paying customers like little children who don’t know what is best for them, you will see the money trickle away slowly sooner or later. No one wants to be patted on the head.

Again, I am appalled by companies lack of media training within their management. Personally I don’t have any media training other than breezing through a little booklet (sorry, swedish only) I found in a recycling bin, and I seem to have grasped more from those few seconds than these guys have.

Automated grading systems, are we there yet?

Today I came across this article (courtesy of Slashdot). I know we are getting better and better at letting computers do work for us, and one day we might have true artificial intelligence. But even though I am not actively keeping up to date on the latest research in this field, I highly doubt that we are at a place where we can leave the grading of papers to the computer.

I was an assistant teacher at my university roughly a decade ago, and I know how hard it is to grade exams. And I only graded CS exams where the problems were short programs written in a very well defined and unambigous language. Even for people this is a hard problem. Just grading can be simplified, but being fair and consistent in grading, very hard. One might object and say that a human grader is prone to subjective grading and a computer would be more objective.

Still, a computer is not better than the programmers programming it. It can learn, but only within the constraints set up by the original programming. If it cannot perceive things outside of a box, due to programming, how can it use that and add that to it’s knowledge?

I remember when I was a student in the course which I one year later taught in. In one homework assignment I had a moment of genius and solved the homework in a non-standard way. The grader didn’t like my solution, even though I clearly got the correct answer and without it being any less efficient or hard to understand. Luckily for me, my teacher which the grader answered to didn’t agree and gave me a much better grade on that homework.

I think it is great that some grading work can be done, but relying on a computer to grade the homework has a big drawback. I think it is neat that we can offload some work and the student can get a quicker feedback, but learning is not only something that the student does from the teacher. A good teacher exists in a feedback loop with the students. While grading the students essays, the teacher learns what the students’ didn’t grasp and where to put the effort. Perhaps a grading system can tell the teacher what areas students need to focus on, but I doubt that it works as well as if the teacher graded the exams himself/herself. Second hand information is rarely as good as first hand.

If you, as a teacher, teaches to many students that you cannot keep up and keep track of their progress, you should seriously consider holding fewer classes and lowering your work load. Being a good teacher means that you are in contact with your students, not that you try to disassociate yourself from them.

The day computers can grade exams reliably for us, it can also write exams for us. Then humanity is in for a bleak future, we are then becoming more and more obsolete.

How to be an insensitive clod

This story has two parts, one technical gaming related, and one social. I’ll start with the second one first, since that is what attracted my attention in the first place.

Apparently, rumors have been circulating (ArsTechnica, TheSixthAxis) that the next generation gaming console from Microsoft, popularly called Xbox 720, needs constant internet connection to be able to play and validate games. Not surprisingly this made more than a few gamers raise their voice.

Then Adam Orth, creative director at Microsoft Studios, wrote on his personal Twitter account:

Sorry, I don’t get the drama around having an ”always on” console. Every device now is ”always on.” That’s the world we live in. #dealwithit

Later on his twitter feed was made private, but not before people could make screengrabs.

Making assumptions that everyone out there is the same as you, does the same as you, has the same as you and likes the same as you is rather insensitive. Replying to people with ”Deal with it” just shows how little you can empathize with other people and understand their situation.

This didn’t make the situation any better and ignited another discussion drawing more attention to the rumors. Making the feed private instead of making an apology is in my opinion even worse. If you are not a spokesperson for your company, it might be a good idea not to reply to rumors with inflammatory comments.

This will not blow up in Microsofts face, but I think they should consider sending Mr Orth to media training, and perhaps some empathy class or two to brush up on his people skills. Even a creative director needs to be able to empathize with people around him.

The technical problem lies at the heart of this. Personally I don’t care if this rumor is true or not. I am not a potential buyer of the Xbox 720 at the moment, and this has only made myself even more sure of that fact. But I know of a lot of people that are interested and can see why they are concerned.

Personally, I am lucky to have a low latency high speed ethernet connection to my apartment. When they installed the jack they simultaneously prepared for fiber access, if needed in the future. They haven’t put a fiber in the channel since there is no demand right now, but in the future they can install it with very little cost.

But this is not to brag, I consider myself to belong to the privileged ones. My internet connection at home beats the one I have at work. Still I know that this is not the norm, not even in Sweden where broad penetration is among the best in the world. None of my Swedish friends has this good internet access. And among my foreign friends, it is something entirely else.

One third of those I met online have flaky internet connections that kicks them off the net every now and then. Having a copy protection scheme that requires you to be online all the time is a PITA if your only option is one of these substandard internet connections.

When I got my first gaming console it was to be able to play with friends sitting in the same room as me, it was for social gaming. Even after getting into online multiplayer I still like the couch-multiplayer variant. And most of my games are pure off-line single player experiences. So why should my console need to be online all the time? Peter Chapman has written an excellent piece over at TheSixthAxis questioning this. A user at Slashdot also had another great insight on why this is not desirable: I can still play my old PC games from 15-20 years ago because there never was a DRM server to be shut down. I don’t expect them to keep the servers for multiplayer online forever, but why should my single player games stop working just because the company don’t want to keep the DRM server online any more?

If the always online requirement is to enforce some kind of DRM, this is the wrong road to go down. I have such a hard time to understand why companies think obtrusive copy protection schemes are good. They are not! I have yet to be shown a copy protection scheme that has not been broken. And if it was hard to break, it was even harder on the legitimate users, needing to jump through hoops to use their legitimately bought product. The users of cracked versions of the same product often had a much better customer experience. There is just one thing to say about such behavior: WTF?

What did you think when you designed that devious scheme? When did you think it was a good thing to treat paying customers like dirt? I think that sooner or later there will be a huge backlash, and that will definitely blow up in the face of those trying to enforce these schemes.

Don’t get me wrong, I am all for creators to get paid for their work, and I am more than happy to fork over my cash for something good. Still, this is not the right way to do it. In the very short term perhaps, but not in the long run.

I have no doubt that we will have broadband pretty much every where in a future. But we are not there yet. Yes, you can hurry it up by making things that need it and then customers will increase demand. And if you don’t care about losing a customer or two right now, why not? It is entirely Microsofts decision, let them design their console. And let the customers choose if they will buy it. Sony and, to some extent, Nintendo are players in the same arena and the customers have some options at least.

But calling peoples opinions ”drama” and tell them to deal with it… Well, then you are an insensitive clod, sir! #dealwithit

 

Update: Microsoft released an official comment and something akin an apology yesterday, around the time I was typing up my post. Although it is hard to control what every employee writes, it shows how much you need to have a organization policy regarding comments in the media, especially among management since they might be seen as spokespeople for the organization. I think Microsoft did the right thing here and acknowledged those offended by the comments and they did it rather promptly. Remember that in these internet times, something can grow infinitely big in a very short time. It is hard to contain something when pretty much everyone can join in and spread their views.

As for what they should do with Mr Orth, well, that is another thing. I have told my position already. I saw people demanding they should fire him, I think people screw up and everyone should get a second chance. But he could use a lesson in how to act to potential customers.

Now I have read a more complete set of tweets sent between him and Manveer Heir and am rather horrified by what Adam Orth wrote. Everyone is entitled to his opinion, but they way he voiced it was not cool. I can only hope that the later tweets were intended as sarcasm, even though I rarely advocate the use of irony and sarcasm online as they tend to translate to written media very poorly. But that would be the topic of another post.

 

 

Some thoughts on communication

Have you heard of #donglegate? Chances are good that you have if you are following tech sites (Slashdot, ArsTechnica, OSNews). Later on, other sites like Forbes has picked up the story and of course the blogosphere is full of entries (Amanda Blum, Adria Richards herself). I find the whole situation quite sad, all of this reminded me of something I learned a while ago.

A while back I was on a conference with my work colleagues. One of the parts of the conference was to improve communication skills between us, the co-workers. More specifically giving constructive and helpful criticism. I found it helpful and learned a lot that really should have been common knowledge or in some cases perhaps even common sense. It turns out that is not always the case, but that is another story for another time.

The woman holding the workshop said something that stuck in my head: ”If you express criticism to another person in front of a third party, you have some kind of hidden agenda.” (Freely translated)

Her point was that this kind of criticism was not meant to help the person you are giving it to, but rather show that third party something or publicly humiliating the one you claim you are criticizing. The type or criticism we were learning to use were quite the opposite, something to help the recipient.

But that statement sat in my head and I felt that it had an even broader scope. After having thought about it I rephrased it to:

If you choose to communicate with another person in front of a third party, you have some kind of hidden agenda or ulterior motive.

That motive might not be of malice, but still there is a reason to why you chose to communicate in public. This decision might have been done consciously but most of the time it is an unconscious decision and my point is that you should observe yourself when you do this and try to think of why. Try to make it a conscious decision.

An example might be wishing someone happy birthday on a Facebook wall post. Is there a reason to why you want other people to see that you are wishing someone  a happy birthday? Why couldn’t you just send a personal message? It is equally simple, the button for a personal message is right there, not far from the button for new wall post.

Some people might say ”why not?”. Perhaps you are not feeling that the type of forum matters, and perhaps it doesn’t matter that much. Still, you had a choice and you chose to use a more public forum.

Is it very important that other people see you congratulating someone else? Are you perhaps doing this more to show the world around you that you ”care” than to actually congratulating the recipient? How much do you really care then? Is this merely an opportunity to strengthen an image you are trying to build for yourself?

We are living in a world where more and more are done publicly, but we are manufacturing a facade, we are not doing everything in public. As a matter of fact, most people are very conscious of what image they want to convey. Also we are constantly being told that we must take care of our personal brand and we must market ourselves online.

In this world I feel that we are getting worse at communicating, especially one-to-one. When shouting out to a huge crowd, we are forgetting that each and every one of the recipients is a person. Often I see people writing things online that they never would tell that person to their face, yet they have no trouble saying it to them in front of everyone in their social network or everyone on a forum.

It is so easy to hammer away on the keyboard and press send. So easy that one often forgets to read through what one has written and try to imagine how the intended recipient might recieve the message. Just because the digital era allows us to communicate quickly and without delay, it does not mean we have to communicate like that all the time.

I prefer a well written letter to a quickly scribbled together incoherent one. In this day and age, having someone putting some thought and effort into their letter is something I appreciate. It shows that they care a little extra. They could have chosen the quick route, but chose to give me some extra time.

I think we should get better at seeing the recipient. Everyone wants to be seen and appreciated. And we should get better at choosing the right forum. In the wrong forum the message will not come across as intended. And if it isn’t important that it does, why did you bother sending that message in the first place?

I don’t claim this statement to be an universal truth, but I do find it useful in many different situations. And remember, no one is perfect. From time to time I find myself doing just the opposite of what I am trying to do. But it helps me to think about this every now and then.

In the case of donglegate, I am not sure what to think of the public shaming on Twitter. If it was just about stopping sexist jokes, I can think of a number of ways that would have gotten a much better result without the aftermath we have now seen. It has been blown out of all proportions.

From what I have seen so far, donglegate has only losers. If we thought a little more about the way to communicate, we might be more successful in the future.

Dagen hen ville styra språket

Jag brukar läsa kommentarsfälten till nyheterna lite då och då. Ofta är det bara folk som skriver av sig och nivån på kommentarerna kan tidvis vara rätt låg nivå. Men när det kommer till ledare och debattartiklar är det inte helt ovanligt att kommentatorerna har mer insiktsfulla tankar än artikelförfattaren.

I SvD 20 januari skriver tre författare under artikeln Det behövs ett nytt ord i svenska språket. Med bakgrund av en ny barnbok där orden han och hon inte används utan har ersatts med hen argumenterar de att det svenska språket behöver ett tredje, könsneutralt alternativ. En av författarna till debattartikeln är Karin Milles, docent i svenska vid Södertörns högskola.

Notera att de inte förepråkar att man ska ta bort orden han eller hon, bara att man ska ge ett tredje alternativ. De argaste kommentarerna har så klart helt missat det. Samtidigt förvånar det mig att en docent i språk missar tre, ack så viktiga, poänger.

  1. Det går inte bestämma över språk på ett teoretiskt plan. Även om språkvetare försöker få folk att använda vissa ord, för att de bättre passar in med avstavningar, nya ordbildningar och så vidare, är språket levande och bestäms av de som använder det.  Jag uppskattar när språkvetare informerar mig om bättre alternativ till ord och språkbruk, men till syvende och sist är det det språk som används som definierar språket vare sig jag tycker det är rätt eller ej. Det är en ofrånkomlig effekt av naturliga språk, det finns inget absolut rätt och fel, utan tiden avgör vad som är rätt (eller vad som inte blev rätt). Vill nu artikelförfattarna att ordet hen ska användas som ett könsneutralt alternativ till han eller hon, börja använda det! Och då menar jag inte i debattartiklar utan i vanligt språk.
  2. Språkbruk garanterar inte effekt på samhället. Det finns språk som har könsneutrala ord, men är samhällena som använder de orden avsevärt mer jämlika än Sverige? Såpass mycket mer att man kan härleda det till språket? Jag är ingen expert på främmande språk och utan lita till kommentarerna som säger att ungerskan, finskan och estniskan är tre sådana språk. I den lite drygt ett år gamla rapporten från FN är Sverige på en god tredjeplats efter Nederländerna och Danmark bland jämlika länder. Finland kommer på åttonde plats och Ungern respektive Estland på nummer 34 och 39. Sålunda verkar språk ha mindre betydelse än andra faktorer.
  3. Språkbrukare är praktiska. Om hen fyller ett praktiskt syfte (notera praktiskt inte politiskt/ideologiskt) kommer gemene man, kvinna eller person, börja använda det. Ibland är det säkert så att man inte vet könet på den man syftar till och då kan ett ord som hen vara praktiskt tillämpbart. Men när man vet könet, även om det egentligen är irrelevant för samtalet, är det sällan dåligt att vara mer specifik. Om jag säger ”Jag hade bara en kort fika med Anna, hon var sen till jobbet” så lägger jag ingen värdering i hennes kön när jag använder ordet ”hon”, jag bara låter bli att upprepa hennes namn. Självfallet skulle man kunna säga ”Jag hade bara en kort fika med Anna, hen var sen till jobbet” men det tillför inget praktiskt till min utsaga. Fikar jag med Anna och Börje, kan ett ”han” eller ”hon” berätta vem det var som var sen till jobbet. Återigen utan att lägga någon värdering vid kön, bara för att syfta till rätt person.

Nu finns det ståndpunkten att vi ska prata utan att nämna kön, för att kön ska vara en icke-fråga. Men det är inte vad artikelförfattarna förespråkar, de säger inte att vi ska sluta använda han eller hon, bara att vi ska använda hen. Däremot vill de att vi ska använd hen när det, som i mitt första exempel, inte spelar någon roll om det är en man eller kvinna även fast vi känner till könet. Då fyller det bara ett politiskt syfte, det fyller inget praktiskt syfte för språkbruket.

Dessutom skulle det betyda att man i samma text var tvungen att byta mellan han och hen respektive hon och hen för en och samma person, vilket kan ifrågasättas. Till exempel ”Jag hade bara en kort fika med Anna och Börje, hon var sen till jobbet. Efter det gick jag och Börje och tränade, hen ville köra ett distanspass. Anna slöt upp senare på kvällen när hen hade slutat.” Nu har jag använt ”hen” i de situationer där det klart framgick vem jag tränade med och vem som anslöt senare, men använde ”hon” när både Anna och Börje kunde vara föremål för syftning av ett ”hen”.

Jag är fullt för att det ska finnas ett tredje alternativ som kan användas när det är praktiskt tillämpbart och de andra alternativen fungerar mindre bra. Till exempel ”Jag kände hur någon okänd person gick bakom mig på skogsvägen. Jag blev lättad när hen vek av på  eljusspåret”, samtidigt är det lite krystat att då använd hen när vi lika väl skulle kunna säga ”Jag kände hur någon okänd person gick bakom mig på skogsvägen. Jag blev lättad när personen vek av på  eljusspåret”. Alltså har vi redan könsneutrala alternativ vi kan ta till i många fall.

Så för mig handlar hela debattinlägget om att göra en ideologisk ståndpunkt hur språk skall nyttjas, vilket inte fungerar. Alternativt är det ett billigt sätt att marknadsföra en barnbok genom att få gratis reklamplats i en av de största dagstidningarna. Det första håller jag inte med om, det andra är bara billigt.

Är algoritmerna farliga?

I dagens Svenska Dagbladet skriver Tobias Brandel om hur algoritmer i allt större grad väljer vilken musik du ska lyssna på. Flera personer, företrädelsevis IT-människor, yttrar sig om riskerna och farorna med fenomenet.

Jag håller med om att det finns risker, men anser samtidigt att det är en ofrånkomligt utveckling, om vi ska vara realistiska, och frågan är snarare att medvetliggöra riskerna.

Kevin Slavin, IT-entrepenör, bekriver ett scenario där vi får en monokultur, något som Thore Husfeldt vid Lunds universitet beskriver som att algoritmerna bara ger oss ”godis” och inte bred kvalitativ kultur. Min motfråga till detta är hur det skiljer sig från det klassiska utbudet där ett fåtal stora förlag har haft i det närmaste total kontroll på marknaden och små artister har haft det svårt att slå sig fram? Idag, precis som då, fanns det särskilda scener där man kunde ta del av oberoende, mindre artister. Skillnaden är bara en, internet.

När jag växte upp fick vi kabel-TV precis innan lanseringen av europeiska MTV. Jag minns hur jag som storögd tonåring förundrades över all den musik jag hade fick tillgång till att bara slå på teven. Från att inte ha lyssnat särskilt mycket på musik, spelades det i bakgrunden under hela min skoltid. Så fort jag kom hem slog jag på kanalen. Men sakta hände något, det stora utbudet snävades sakta till och jag märkte att jag hörde samma låtar om och om igen.

Samma fenomen uppdagades flera år senare när jag bytte ut min gamla väckarklocka mot en klockradio och ställde in den radiokanal min dåvarande flickvän föredrog. Efter några veckor reflekterade jag över att det bara var en handfull låtar som spelades på morgonen. Hade jag radion på i en timme hörde jag vissa dagar samma låt två, tre gånger. Och över veckan ändrades spellistan högst marginellt om någonsin.

Är vi oroliga för monokultur, kanske vi i första hand ska titta på de gamla distributionskanalerna. För där ser jag ett betydligt snävare utbud än det som de nya musiktjänsterna på Internet erbjuder.

Internet har krympt informationsavstånden. Idag kan vi få information om händelser som för mindre än två decennier sedan skulle gått oss helt förbi. Men det ökade utbudet har en stor nackdel, ett fenomen som brukar benämnas the tyranny of choice. När vi får tillgång till så enormt mycket måste vi börja välja, sovra och filtrera. Många av oss är inte villiga att göra det hela tiden, tvärt om, de flesta av oss vill inte alls göra det hela tiden. Kanske på ett visst område där vi har lite extra stort intresse går det bra. Men i varje aspekt av vår vardag? Nej, då är vi oftast glada att någon har gjort denna filtrering åt oss så vi kan bry oss om det som vi verkligen vill bry oss om.

Thore Husfeldt tycker också att grundläggande programmering bör vara lika självklart i skolan som att lära sig skriva. Detta är visserligen en annan diskussion än monokulturen, men eftersom den tas upp i samma debattartikel vill jag beröra ämnet. Jag håller inte med honom även om jag önskar att vi kunde göra så och tycker själva grundidén är underbar. Men efter att ha programmerat halva mitt liv och undervisat i grundläggande datalogi samt programmering  och har interagerat med människor utanför IT-sfären inser jag att inte alla nödvändigtvis kan ta till sig de idéerna på ett bra och enkelt sätt.

Metakunskap i ämnet, det vill säga att på ett översiktligt plan lära sig om hur datorer och programmering fungerar, tycker jag borde vara allmänbildning i ett modernt samhälle, men att kunna programmera? Hur många vet hur förbränningsmotorn i en bil fungerar eller hur en elgenerator är konstruerad? Är det relevant för att kunna köra en bil eller koppla in en sladd i elurtaget därhemma? Missförstå mig inte, jag anser att alla KAN lära sig programmera, men hur lång tid behöver man för att nå en nivå där det är meningsfullt? Att ha lektioner i något där man inte uppnår en nivå som är praktiskt meningsfull är att slösa värdefull skoltid. Många människor är inte beredda att lära sig ett artificiellt språk, de har svårt nog att lära sig ett andra eller tredje naturligt språk. En kunskap som skulle, i mitt tycke, vara betydligt mer värdefull och krympa avstånden i världen ytterligare.

Man ska skilja på kunskap om  hur man gör något och kunskap om hur man gör något. Thomas Thwaites gjorde ett intressant experiment där han bestämde sig för att bygga en brödrost helt själv. Utan att köpa någon kompontent, utan göra allt från början. Matt Ridleys TED-föreläsning ”When ideas have sex” berör samma ämne, hur mänskligheten gör framsteg genom att specialisera sig och hur olika specialiteter korsbefruktar varandra. Ingen kan klara sig själv och göra allt själv. Vi behöver varandra. Hans förslag är ingen lösning på problemet.

Men åter till ämnet om algoritmer som styr våra val. Tänk på att algoritmerna är skapade av människor och inte mer felfria än den människa som skapade dem. Vi kan visserligen skapa algoritmer som lär sig, men inte mer än inom den sfär som programmeraren tänkte på när han eller hon skapade algoritmen. Dessutom kräver algoritmen korrekt indata. Många är dåliga på att strukturera sitt data så att algoritmer kan behandla det korrekt. Hur många har en adressbok i telefonen som är korrekt ur den datamodell som telefontillverkaren avser? Det vill säga, du har skrivit in fullt namn, har märkt upp om ett telefon är ett hemnummer, mobilnummer eller arbetsnummer, och så vidare. Gör man inte en sådan struktur av datat finns det en risk att algoritmen inte riktigt kan göra det jobb den är tänkt att göra. Det finns de som säger att en bra algoritm kan göra bra saker även om datat är dåligt strukturerat, men det är inte en universell sanning. Det kommer alltid finnas fall där algoritmen inte kan göra lika bra som om den hade bra indata.

Detta är begränsningar och däri ligger riskerna. Men vet vi om det och att vi bara kan få rekommendationer som ligger inom ett begränsat område behöver det inte vara ett problem. Har jag en fest och bara vill att musiken ska rulla kan jag be datorn spela en partyblandning som passar för tillfället. Om någon går fram och hoppar över en låt eller önskar ytterligare en kan datorn anpassa den fortsatta spellistan efter dessa önskemål och vi frigör oss lite från tvånget att välja hela tiden. Genom att bara göra några aktiva val får vi något som vi tycker passar hyffsat bra, i alla fall tillräckligt bra för stunden.

Men hur ska vi då upptäcka nya saker? Där ligger ansvaret fortfarande på oss individer. Om vi är trygghetsknarkare som inte är mottagliga för nya influenser spelar det ingen roll hur stort utbud vi har tillgång till. Hur gjorde man förr i tiden? Fick en mixtejp av kompisen eller en rekommendation av en bekant. Detta går direkt att översätta till dagens medier. Istället för mixtejper har vi spellistor på Spotify och Youtube, sociala medier som Facebook, Twitter och bloggar ger oss rekommendationer från folk vi känner, eller vänner till vänner.

Och själv då? Jag upptäckte häromdagen ett album av en ny artist efter att ha hört en av hennes sånger som ljudspår till en reklamfilm. Reklamfilmen nämndes i ett helt annat sammanhang på en bloggsajt. En artist som bokstavligt talat är från andra sidan jorden och som jag aldrig skulle ha upptäckt på gammelmedias tid via de stora skivbolagen.

Tyvärr hänger inte världen med. Trots att jag var beredd att vara ”modern” och köpa hennes album digitalt så lever vi fortfarande kvar i en värld där jag inte får köpa något från dem för jag tillhör fel marknad. Men detta är ett annat problem och tillfälle för en annan diskussion. Just nu väntar jag bara på att paketet från den där skivbutiken på Nya Zealand ska landa hemma hos mig.

Allting har en början

Tanken att blogga var inte ny för mig, men jag undrade alltid om jag hade något värt att säga. I alla fall något som någon annan skulle vara intresserad av. Jag hade gjort ett försök för länge sedan, innan WordPress och liknande programvaror gjorde bloggandet tillgängligt för alla. En av mina förebilder var Philip Greenspuns Travels with Samantha. Det här var på tiden då man antingen skrev sig ett eget CMS, som Phil gjorde, eller handkodade allt själv.

Föga förvånande blev det inte så mycket av det försöket, även om det flera år senare blev två korta resebloggar, mest för att meddela nära och kära var jag och mitt resesällskap befann oss.

Men för lite drygt ett år sedan bekantade jag mig med TED och de utmärkta föreläsningar de har. Varje dag under sommarhalvåret promenerade jag minst två timmar till och från arbetet eller bara promenerade rätt och slätt. Och jag lyssnade på föreläsningar inom de mest varierande områden. En dag lyssnade jag på några föreläsningar som ganska exakt handlade om just sådana saker som en kollega till mig arbetade med. När jag tipsade henne visade det sig att fler var intresserade av ämnet. Och nu hade jag ett nytt problem, hur skulle jag hålla koll på vilka föreläsningar jag tyckte var lite extra intressanta.

Då föddes tanken att tweeta om dem. Sakta utökades tweeten att handla om mer än bara TED och då kom uppstod ibland en önskan att kunna uttrycka sig på korrekt språk men med lite mer än 140 tecken. Nu, ett bra tag senare, tar jag det där steget som jag aldrig tog då. För några år sedan kunde man fortfarande kommentera på de flesta nyhetssajter, men näthat och skräpinlägg har gjort att fler och fler stänger ner sina kommentarsfunktioner. Vissa hävdar att det är censur och hinder mot yttrandefriheten, vilket så klart är nonsens. Yttrandefrihet har vi, det är bara inte någon annans skyldighet att se till att du får utöva den och tillhandahålla medlen. Det får man fixa själv, till exempel genom att starta en egen blogg.

Än så länge har jag inte bestämt om jag ska tillåta publicering av kommentarer på min blogg, det kräver ett aktivt engagemang för att det ska bli bra och jag är inte säker på om jag ens kommer ha tid att skriva egna inlägg. Båda dessa saker får tiden utvisa.

Självklart är jag glad om jag får synpunkter och kommentarer, det är nog alla som skriver, så hör gärna av dig. Vi tycker alla olika och det är inte fel, tvärtom. Och bara för att vi tycker olika betyder inte det att någon av oss tycker fel. Det enda vi med säkerhet kan säga är att vi tycker olika, resten får vi se. Dessutom anser jag att alla, inte bara har rätten att tycka vad de vill, utan också att de också har rätten att ändra sin uppfattning om vad de tycker. Hur ska vi göra det om vi inte kan få influeras och inspireras av andra?

Eller som Groucho Marx så elegant uttryckte det: ”These are my principles. And if you don’t like them, I have others.”

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.